Björnnästet

Tänkte mest meddela att jag tycker om att leva just nu. Jag ser fram emot resten av mitt liv. Nästan första gången.

It’s all beautiful.

Här har ni en film om kärlekens tre delar: 1) Lyckan, 2) Smärtan och 3) Lyckan och Smärtan.

Det är en vacker film. Rolig, sorglig, fantasifull och ärlig. Den handlar om hur Tom (Joseph Gordon-Levitt) träffade Summer (Zooey Deschanel), och de 499 dagarna som följde därefter.

De träffas på hans arbetsplats: han skriver texter till högtidskort, hon är chefens nya assistent. Det är dag 1. Dagarna kommer sedan huller om buller – vi får se lite av dag 128, sedan något från dag 22, sedan lite från dag 430, och så vidare. Det slutar dock med dag 500. (Den är nog min favoritdag, för övrigt.) Däremellan får vi uppleva deras relation, vilken jag inte tänker ödsla ett endaste litet ord på att beskriva för er. Ni får se själva.

Filmen handlar dock inte bara om Tom och Summer, utan om oss alla. Den handlar om att vara kär. Med allt vad det innebär. Här finns så många situationer, så många observationer och insikter som vi alla kommit till vid något tillfälle i våra liv. Och allting filmas i varma, ljusa färger… som om alltihop bara är ett minne. Någonting man ser tillbaka på, som gör en nedstämd men ändå upprymd.

Själv fastnade jag väldigt mycket för tre sekvenser.

1. Tom Dansar fram. Om ni aldrig varit så kära att ni halvdansat när ni varit ute och gått… I don’t know what to tell ya.
2. Tom går på fest och vi både får se hans förväntningar och verkligheten. Om ni inte upplevt ungefär det ni får se i denna scen… I don’t know what to tell ya.
3. En sekvens där vi får höra “Bookends” med Simon & Garfunkel. Speciell låt för mig. I won’t tell ya.

Jag tar upp dessa tre sekvenser helt enkelt eftersom de tilltalar mig. Ni kommer hitta era egna. Ja, det är en sån film.

Älskar inte ni också de där reklamfilmerna där de jämför vanliga TV-apparater med HD-TV?

Först börjar de med en ganska brusig bild. En röst informerar oss om att detta är bildkvaliteten på en vanlig TV. Sedan blir bilden kristallklar och färgstark. Det är HD-TV.

Problemet är bara att folk tittar på reklamen på vanliga TV-apparater. Det finns förhoppningsvis ingen som inte inser att den superbild de ser i reklamfilmen är en sådan deras egen TV per definition också måste kunna klara – annars hade de ju inte kunnat se den.

Jag har köpt Ben & Jerry’s. Jag har hyrt några filmer. Och jag ser verkligen fram emot veckan som kommer.

Life is sweet!

For no reason whatsoever skall jag nu skriva lite om min skånska.

För det finns ju, som ni förstår, inte bara en enda variant av skånskan – det finns en jäkla massa. Vi har exempelvis den utpräglade akademikerskånskan i Lund, den vokalglidande malmöitiskan och den überdryga helsingborgskan. Alla har de sina utmärkande drag. (Trelleborgskan försöker vi ignorera, va?)

Jag tänker inte avslöja min boendeort, men jag kan säga så mycket som att även vi som bor här pratar lite speciellt. Dock är det svårt för mig att höra just min egen dialekt eftersom… tja, man är ju van vid den. Just därför gav jag mig ut på YouTube och sökte på The Holes verkliga namn (även om nu The Hole är dess verkliga verkliga namn, så står ju ett annat på kartorna), för att se om det fanns några videor där man talade just min dialekt.

Resultaten var intressanta. Dels fann jag en video vari några medelålders skåningar blir skitsura på varandra på en campingplats, dels en dokumentär om vår stads lilla musikunder, och dels en video där en samling poliser övar sig på att brotta ned ofogliga ungdomar. Bara som ett axplock. I alla dessa videor hör man en mängd olika skånska varianter. Några av dem tyckte jag påminde om min. De flesta inte.

Så jag får skriva rakt på istället. Inte göra någon research. Bara plocka ur minnet och fabulera fritt. Det kan bli hur fel som helst, men… fuck it.

Fyra skånska drag jag inte använder mig av:

1. Diftonger och triftonger. En diftong är en vokalglidning, ungefär som när engelsmännen säger “lie” – de låter vokalerna glida över i vandra. Många skåningar gör likartat – i synnerhet i Malmötrakten. Börjar låter där som “böurjaur”. Så talar inte jag. Jag håller mig bara till monoftongerna – de enkla vokalljuden.

2. Universalvokalerna. Vissa skånska dialekter använder sig utav universalvokalerna. Detta innebär att många vokalljud kan uttalas på ett sådant sätt att de låter som en blandning mellan a, å, ä och ö. “Fjorton dar” kan du uttalas “fjartan dar”. Det är mest äldre skåningar som gör så. Definitivt inte jag.

3. Försvagning av konsonantljud. Ett vanligt fenomen i skånskan är att man tar icke-ljudande konsonanter (k, p, t) som inte står i början av ord och ersätter dem med deras ljudande motsvarigheter (g, b, d). Baka kan då uttalas “baga”. Pattar blir “paddar”. Och så vidare. Och som om inte detta var nog släpper vissa skåningar mellankonsonanter helt och hållet: baga kan förslappas totalt och bli “ba-a”, där man – så att säga – gör en vokalglidning från en vokal till… tja, samma vokal. Sådant pysslar jag inte mer. Mer än när jag försöker göra mig lustig.

4. Att säga han istället för honom. Skåningar nyttjar han och hon i tid och otid: “Ge den till han”, “Ta den från hon”, “Gå hem till han”. Själv försöker jag slå ett slag för något slags språkriktighet (att säga han kan ha stora betydelseskillnader jämfört med om man säger honom: “Jag älskar henne mer än han” betyder inte samma sak som “Jag älskar henne mer än honom”.) Därför gör jag tydlig skillnad mellan de två bruken.

Två skånska drag jag använder mig av:

1. De skorrande r:en. Ingen skånska utan tungrotsljuden. Det bara är så.

2. Orr-sluten på verb. Om man säger säger i Stockholm så låter det just så – “säger”. Min skånska gör dock verb som slutar på –er till något slags avarter som slutar på –årr. Springer blir då “springårr”. Kombinera detta med de djupa r:en och ni får ljudligheter som “spRingÅrr”. Det är redit skånskt!

Och mitt i inlägget orkade jag inte skriva mer. Ni får se dokumentären nedan istället. Vi skåningar tar avstånd från kvinnan i fråga.

De två bästa sakerna med föreställningen igår var 1) Dolph Lundgren och 2) Jenny Silver. Dolph fullkomligt ägde med sina skämt och sitt sång- och dansnummer, och Jenny Silver hade kvällens skönaste låt.

Inte för att Silvers låt hade en chans. Inte när en rälig räka som Al Fakir kan sitta vid ett piano och klinka ur sig en vidrig slagdänga som får alla minderåriga i vårt avlånga land att bli helt till sig. Hur FAN kunde hans låt gå vidare? Jag menar, jag har lite halvt förlåtit Sverige för att de utsatte oss för en alliansregering, men det går femton alliansregeringar på en Al Fakir… och detta kommer ni alla att få arbeta ganska hårt för att få mig att glömma.

Vidare var Frispråkarn naturligtvis inte det minsta frispråkig. Hörde ni honom säga något kontroversiellt? Någon obekväm sanning? Någonting? Nej, han annonserade bara att han var singel – vilket är årtiondets än så länge mest idiotuppenbara uttalande. Han borde byta namn till Den Harmlöse Småpratarn.

Nästa gnällämne: Anders Ekborgs röst är, bredvid naglar på svarta tavlan och bebisar på caféer, bland det allra värsta jag vet. Det låter som om den hela tiden försöker ta högre toner än den borde, som om Ekborg själv försöker kämpa ner den till lyssningsbara nivåer, men den helt enkelt vägrar. “Jag är jättebesviken,” uttalade han sig i tidningarna i natt, och syftade på att han inte gått vidare. Vi musikälskare är däremot glada.

Jessica Anderssons låt minns jag inte så mycket av. Mest att hon stod där och såg gudomlig ut och klarade alla toner galant.

Bäst var dock Jenny Silver. Visst, hon verkade sjunga lite halvskakigt just i början – men låten kändes sådär smeksamt synthig som jag gillar, så den satt hur bra som helst. Och den kom naturligtvis sist. Allra sist.

Hursomhelst. Jag hoppas att ni följer min Twitter-kanal, kära läsare. Där hävde jag ur mig guld under melodifestivalen igår kväll, och jag kommer att fortsätta göra det även under de kommande melodifestivalerna.

Ett urval av mina Twitter-ägningar kan ni läsa här

Det är över, och man har inte sett den där jävla G:son en enda gång!

Ola är ett pedikyrfnask med fejkrockarklädsel. Kan inte någon riktig musiker skada honom lite?

Al Fakir ser ut att ha legat i kuvös större delen av sitt liv. Blek och undernärd. Och störd

Fakir låter som en sönderrökt kärring.

Al Fakir har obearbetade barndomstrauman.

Frispråkarn är singel. Stating the obvious, iddi.

Skall vi slå vad att Frispråkarn inte är det minsta frispråkig

Jag hatar Anders Ekborgs röst. Sjukt jobbig

Pritchards låt låter som något sämre, outvecklade fd kommunistländer borde producera, inte vi

Måns Jenny Guld-skämt fick mig att dö lite inombords.

Olas pianist ser ut som Lurtz i "Sagan om Ringen".

Tänk då hur roligt det måste vara att sitta bredvid mig och höra alla dessa ägningar LIVE? Det är en fantastisk upplevelse – fråga bara Mr. O, TheDan eller TheEl, som jag ägnade gårkvällen med. Ni bör vara avundsjuka på dem.

Jag fick just TheEl, som väntar barn för första gången, att erkänna att ”graviditet är överskattat”. Jag behövde inte ens fråga särskilt mycket – hon sade det direkt. Bara sådär.

Jag grät av lycka när jag hörde det. Grät.

I år skall jag se melodifestivalen. Det brukar jag göra. Men i år har jag en bättre anledning än någonsin att göra det.

Anledningen heter Lundgren. Dolph Lundgren. Han är, jämte Max von Sydow och Tor Johnson, vår ende svenskinternationelle kultskådis. Han spelade Ivan Drago i Rocky IV, och han spelade fucking jävla He-Man i Masters of the Universe (och som ytterligare ett kvitto på hans kultstatus medverkar han även i kommande The Expendables).

Att sätta Dolph Lundgren som ledare för melodifestivalen är ett genidrag. Ett jävla genidrag. Jag vet inte vem på SVT som kom på det, men den personen borde få ta över kanalernas verksamhet helt och hållet.

För hur otippat var det inte? Om ni, kära läsare, fått göra en lista över de 1 000 mest sannolika kandidaterna till programledarjobbet… då hade Dolph inte varit med. Aldrig i era (eller mina) vildaste drömmar hade vi ens fått för oss att han skulle kunna vara inblandad.

Men någon gjorde det. Någon gick emot strömmen, tänkte utanför lådan, trampade upp en ny stig, torkade sig i arslet med stekpannan. Min gissning är att det rörde sig om en idéspruta som helt enkelt tröttnat på att se samma ansikten och samma röster göra samma saker som alltid. “Nä fan!” utbrast personen, “Vi tar någon helt otippad… Dolph Lundgren, typ.” Det var kanske inte allvarligt menat. Men någon annan hörde. “Vänta lite,” sade den andra personen, “tänk om…” Snöbollen var i rullning. Det fanns motstånd, naturligtvis – någon bakåtsträvande fjant här, någon purist där, någon uppmärksamhetstörstande programledare som kände sig snuvad där…

Men de fick in Dolph. Och även om resultatet visar sig suga, vilket jag inte tror det kommer göra, så FÖRSÖKTE någon åtminstone. Ja, i Sverige… FÖRSÖKTE någon… Sannerligen måste tidens slut vara i antågande?

Fast det finns naturligtvis fler anledningar att se möget. Den första är att jag vill kunna deltaga i diskussionerna på jobbet. Att inte se melodifestivalen är som att inte dricka kaffe – man blir den där typen ingen riktigt litar på.

Den andra anledningen är att Jessica Andersson kommer att deltaga. Jessica Andersson… suck… Världens mest perfekta varelse. Innan jag såg henne första gången förstod jag inte vad alla menade när de sade att kvinnor kan ha sexiga ben – men hon frälste mig. Efter Jessica… tja, ben är fina. Hennes är finast.

Och så har vi naturligtvis Aftonbladets melodifestivalen-app till iPhone.

Kort sagt – detta kommer bli ganska roligt.

Jag förstår inte fysik. Inte nämnvärt, åtminstone.

Men jag tycker det är fascinerande att höra folk som förstår sig på det diskutera saken. Och allt fysikerna och kosmologerna kommit på om universum, både i det stora och det lilla formatet, är direkt hisnande.

Jag skulle vilja bjuda in er att titta på klippet nedan. Det är en timme långt och visar en föreläsning med Lawrence Krauss. Han är professor, vilket inte hindrar honom från att vara extremt pedagogisk och väldigt, väldigt rolig. Ämnet är naturligtvis svårt lik förbannat, men likväl förbaskat intressant.

Se och njut. (Och, förresten – han är skeptisk till religion, och ni har nu varnats.)

Jag älskar att städa.

Varje gång jag säger detta till någon får jag höra en variation av precis samma skämt: “Vill du ha min adress? / Du kan få komma hem till mig!” Skämtarna tycker det är jätteroligt. Jag ler inte ens ett litet bluffleende – så urbota korkade tycker jag de är. Faktum är att jag brukar köra ner deras huvuden i en mixer och… ja, ni vet… blod, död… etc.

Vad jag menar är naturligtvis är att jag älskar att se mitt hem röra sig från ett tillstånd av kaos och dammighet till ett tillstånd av ordning och renhet. Det är en process jag njuter av. Och när själva städningen är utförd – det är då jag älskar att städa. (Fortsättningsvis skall jag dock formulera mig bättre – jag skall säga att jag förvisso älskar att städa, men att jag än mer älskar att ha städat. Och att det bara gäller stället där jag själv bor.)

Idag storstädar jag. Verkligen. Ni anar inte hur mycket jag storstädar. Jag storstädar på en EPISK nivå. Skit har slängts i mängder. Och jag är säker på att Einstein hade skrivit om någon av sina formler om han visste om vilken omöjlig mängd damm jag fann under min soffa.

Städning… ah, det är ljuvligt. Jag ser inte varför jag inte är ett äktenskapligt kap, om vi bortser från att jag aldrig tänker gifta mig eller skaffa barn.

Aah, igår pratade jag med pålitliga lilla Frank.

Det första hon sade när hon såg mig var: “Har du blivit smalare, Björn?” Det gjorde mig naturligtvis glad – mina försök att äta hälsosammare och göra situps (för att få FAB ABS!) verkar ge lite resultat. Eller så sade Frank så bara för att göra mig lite gladare/mer motiverad. Jag vet inte.

Men jag tycker mig se en skillnad. I synnerhet kring ansiktet och halsen. Vilket är jättenajs!

Mitt enda problem just nu är iPhone-applikationen jag följer. Mig veterligen har ju veckor vanligen 7 dagar. iPhone-appen tror bara de har 3. Så efter att jag situpsat mig genom de tre första dagarna i vecka 1 så tyckte den att det var dags för dag 1 i vecka 2.

Huh? Jag vägrar tro att man skall göra uppehåll. Då hade de ju fått skriva “Day 1, do 14-14-14-11-18” och sedan “Day 2, rest”. Det gör de inte, utan allt bara fortsätter.

Men men. Jag ser smalare ut. Det har Frank sagt. Då är det det som gäller.

Jag vet att jag uttrycker en tämligen icke-originell åsikt nu, men guuud vad skönt att det är fredag. Har bara ett officiellt möte kvar, sedan är resten av dagen ganska lugn.

Kan vara totalsugig. Kan också vara hur bra som helst. Svårt att avgöra – i synnerhet eftersom trailern både är bra och dålig.

Jag skriver under på nästan allt ni kan läsa här. Möjliga undantagen är 3 (jag skulle ha rakt motsatt åsikt – just eftersom jag då skulle slippa se en ful mopedkörande femtonårig kille med äcklig mustasch hämta henne… kan i.o.f.s. hända ändå, men vid det laget har jag gjort mitt yttersta) och 9 (folk sköter det inte bra!). 10 är jag osäker på – har kanske inte just DE generna… men likväl andra jag inte skulle vilja skjuta vidare.

Jag suger på det mesta här i världen.

Men skriva kan jag.

Jag är inte bäst på det. Långt ifrån. Men jag skulle faktiskt säga att jag är mycket bra. Och om inte ens det skulle stämma så är jag åtminstone fan så mycket bättre än de flesta som nominerats till det påstått “Stora Bloggpriset”.

“Det Stora Bloggpriset”! Pffft! Jag ögnade igenom de bloggar som skulle kunnat roffa åt sig sagda pris. En verkade vettig. De andra fick mig att skaka på huvudet, tuppa av eller småspy en stund. Vid något tillfälle gjorde jag en combo av dessa tre reaktioner.

“Där har vi en stor anledningen,” tänkte jag när jag torkade mig kring munnen efteråt, “till varför jag inte brukar skylta med att jag bloggar.” För tänk om folk liksom placerade en i samma fack som de där figurerna? Jag menar, tänk om följande diskussion utspelade sig:

Främling: Så du bloggar?
Björn: Japp!
Främling: Precis som Kenza?

Jag skulle dö. Där och då. Det vore Slutet.

Och Kenza är inte ens värst. Merparten av de nominerade bloggarna – och definitivt en stor, fet majoritet av alla världens existerande bloggar – är inte bara uselt skrivna, utan direkt fantasilösa. Jag menar… Kissie är Sveriges största bloggare. Kissie. KISSIE! (“Jamen spring på dass nån gång då!” har jag skrikit i ett halvårs tid.)

Jag hade hursomhelst tänkt passa på att ge mig själv ett pris. För vad? Jag vet inte. Men det är fan dags att jag får lite officiell cred. För lång och trogen jävla tjänst! Så härmed överlämnar jag ett glas juice till mig själv och ser det som en ära att få skaka min hand på detta högtidliga tillfälle.

Varsågod. Tack tack.

Jag utövade just självcensur. Här var jag på väg att skriva ett inlägg alla garanterat hade missförstått. So screw it.

Tänkte mest påpeka vad ni gått miste om.

Carola (ni vet vad jag tycker om henne) är bibeltroende (ni vet vad jag tycker om bibeln), och har siat om världens undergång (ni vet vad jag tycker om sådana spådomar) och därmed fått en biskop (ni kan gissa vad jag tycker om sådana) att uttala sig om kristen teologi (och den vet ni verkligen vad jag tycker om). Vidare har även den bloggare jag avskyr mest av alla gett sig in i debatten och hasplat ur sig några idiotier, vilket… ja, ni förstår vad jag anser om den saken.

Om det inte vore för katastrofen i sig, vars mått i mänskligt lidande vi inte kan förstå, så vore detta nästan roligt. För en utomstående dividerar de trots allt om hittepå. För oss icke-religiösa skulle de ju lika gärna kunna bli osams om en tolkning av John Bauers tavlor. Typ.

Med tanke på diskussionen håller jag dock på biskopen. Han verkar sensibel, om vi bortser från själva biskoperiet: han menar på att Carolas uttalande saknar teologisk grund, och när en teologie doktor (oavsett vad jag tycker om sådana) säger så, då tror jag han har ett hum om vad han snackar om. Dessutom ger han uttryck för precis samma åsikt som jag när han tillfrågas om den bibliska undergången: “Jag tror tyvärr att vi kommer att själva göra slut på jorden innan det händer.” (Ah, ljuva misantropi – du gör mig nästan gladare när du uttrycks av någon i en jättelöjlig hatt.)

Sagda biskop attackeras självfallet av iddi-bloggaren. Han kallas i ett av de många infantila inläggen för “liberalteolog”. Vilket nog enbart kan betyda att han är en… en… en… TEOLOG SOM FÖRSÖKER BALANSERA SIN SYN PÅ SAKER OCH TING?! Shit pommes! Om inte det för en att tro att världens undergång står i farstun och stampar och vill ha sin jävla kopp kaffe med detsamma, då vet jag inte vad som skulle kunna övertyga en. Sannerligen är detta tidernas ände – liberalteologernas tid är kommen!

Jag menar… vad sker härnäst? Onani och lesbianer? Jag dööör!

Nåååväl. Det var skönt att få skriva lite om saken.

Avslutningsvis hade jag tänkt påpeka en sak som Ingalill tog upp senast jag småkräktes över religion – nämligen att det finns många vettiga, anständiga religiösa människor där ute. Jag kan skriva under på vad hon sade – det finns MÅNGA religiösa människor som är anständiga och på alla sätt och vis smartare och bättre än jag. Jag har ingenting emot dem. Snarare beundrar jag många av dem. Faktum är att jag känner en hel del personer som är just sådana – och de tillhör de trevligaste, vettigaste och roligaste människor jag känner. Jag hoppar alltså aldrig på sådana personer. De jag har problem med är… ja, Carola-, Patt Robertson och iddi-bloggar-typerna… them I hate. Och ni vet varför.

Ah, jag älskar att sitta på tåget och ta fram Jojo-kortet i onödan; de andra resenärerna tror jag fått syn på konduktören och plockar genast fram sina.

Vilket viljelöst patrask! Björnlovs mähäiga hundar!