Björnnästet Life is a tale… told by an idiot

http://folkilsken.wordpress.com/

(Sen skall jag skärpa mig – lovar.)

Ni förlåter mig och lovar att aldrig yppa ett ord om saken genom att trycka här.

Kära läsare,

Jag har hållit på med detta i ett par år, och det känns som om det får vara nog nu. Man får dra gränsen någonstans och för min del så får det bli här. Det är alltså slutbloggat för min del.

Jag har sagt aldrig ett par gånger för mycket i mitt liv, och det är ett misstag jag inte tänker upprepa. Jag säger alltså inte att jag aldrig tänker blogga igen: det är möjligt att jag återvänder någon dag i framtiden, men då blir det nog i en annan blogg på en annan server.

I fall någon skulle vilja mig något så finns min kontaktinformation någonstans här på sidan. Jag är dock ganska slö på att svara på mejl och MSN befinner jag mig inte särskilt ofta på, så hoppas inte på för mycket. Men de möjligheterna finns alltså.

Hursomhelst. Avrundningsdags. Ögonblick som dessa kräver att man blickar tillbaka och ställer sig frågan: “Har jag lärt mig något av allt detta?” Svaret anmäler sig omedelbart för min del, och det är ett nej. Ett rungande, klingande, underbart och genljudande nej. Jag har inte lärt mig komma bättre överens med folk och jag har inte kommit till några större insikter. Sorry.

För mig handlade Björnnästet alltid om hur inihelvetes korkade och irriterande Andra Människor är. Detta har inte ändrats – jag upplever dem vara lika dumma och enerverande som alltid. Och det var kanske däri vi fann en smula gemenskap? I vår avsky inför De Andra?

Detta är en gemenskap som inte behöver gå förlorad. Så när någon tränger sig före er i kön på ICA, då hoppas jag ni föreställer er hur jag skulle ha vrålat igång en motorsåg och gjort slarvsylta av fanskapet. När någon drar ett dåligt skämt, då hoppas jag ni tänker på den förödelse jag hade försökt åstadkomma. När ni ser Robert Pattinsons fula, variga tryne… då hoppas jag ni gör gemensam sak med mig och kaskadspyr en aning. För att ändra om lite i den där berömda monologen i The Grapes of Wrath: “Whenever there are Other Poeple behavin’ the way they always do, I’ll be there.”

Så, kära läsare, ifall vi inte hörs något mer så önskar jag er lycka och framgång i allt ni tar er för. Jag har haft roligt, och är mycket tacksam för alla kommentarer och funderingar folk kommit med. Det är kanske lite för mycket att begära att folk skall ha haft “the time of their lives”, men jag hoppas åtminstone att folk haft kul här.

The Dude abides
Catch ya later on down the trail

/Björn

EDIT: Dessa bilder hamnade i fel blogg. De skulle ha hamnat i BjornPix, men jag fuckade upp inställningarna i Windows Live Writer (kryssade inte för BjornPix). Ni får stå ut med att de ligger här och ersätter ett eventuellt inlägg om gårdagens äventyr.

Looking back in anger

Kylväska, peugeotparaply och regn

Utsikt

Björns fika

Skyltar

The Birds

Lugnet före stormen

Skäralidsskylten

Geting

He-Man och Yulle utreder våra misstag

Looking back in anger (again)

Bilkörning

I hålans närhet

…kommer att besvaras i morgon. Jag ber om ursäkt för att jag varit så jäkla slö på det. It’s not you, it’s me.

Peddoson försöker klösa av sitt vidriga anlete

Vanity Fair har en omröstning på gång i vilken läsare får rösta om vem som är världens mest stilige karl. The good news? Clive Owen är med bland de 18 nominerade. The bad news? Robert Pattinson har 51% av rösterna.

Det är nu dags för mig att avslöja en hemlighet: jag ogillar Robert Pattinson. Jag har varit så subtil jag kunnat på denna punkt, men ingenting kan tydligen dölja sanningen från mina läsare – några har lyckats snappa upp hur det legat till. Och nu erkänner jag det helt öppet. Detta för att katten, som de säger på andra sidan Atlanten, ej längre skall vara i väskan.

Robert Pattinson är, som ni alla vet, ett fnaskliknande vidunder av oheliga proportioner, och jag skulle sannerligen vilja kidnappa honom och stuva in honom i en mörk källare någonstans där jag sedan hade all tid i världen att dricka T-röd och sedan spy över honom. Men det är väl – som vanligt – bara jag som tänker så. Det är ensamt på sanningens sida.

Motståndarna är obegåvade, men utgör ändå ett hot eftersom 1) de är många och 2) befinner sig i livets vår och ännu inte förstår vad som händer med deras kroppar. Oavsett deras antal och att deras nyvaknade hormoner just fått i sig värsta morgonkaffet, så har de naturligtvis fel. Fel, fel, fel. De är en samling bedragna as.

Peddo-fansen, som anser att han är stiligast i världen, brukar alltid ladda sin ömkliga retorik med följande nederlagsstinkande krut: “Du är bara avundsjuk!” Anfall är, som ni säkert vet, bästa försvar, och eftersom Pattinssons små impar inte kan försvara sin position så måste de anfalla min. Jag vet, det är så patetiskt att man vill vända bort blicken, men Robert Pattinson-fans är ju ynkedomens galjonsfigurer här i världen, och jag har inte kommit att förvänta mig mer än så av dem.

Alltså. Avundsjuka. Det är deras argument. Låt mig då berätta om avundsjuka, kära läsare. Jag är nämligen en avundsjuk varelse. Jag vill ha andras pengar, deras liv och begåvningar. Det erkänner jag tämligen öppet. Och vad det gäller utseende? Please! Vad skulle jag inte ge för att få vara Clive Owen? För att få se ut som han, vara lika hypnotisk, för att låta som han? Jag skulle kunna tänka mig bli far bara för att kunna offra mitt enda barn för detta ändamål. Johnny Depp – samma sak. George Clooney – ja, även han.

Till och med Brad Pitt, som jag tycker är ful och obegåvad. Horder av kvinnor finner honom oemotståndlig, så jag hade kunnat leva med att se ut som han. Ja, även på honom är jag alltså avundsjuk. Jag är en avundsjuk varelse.

Men jag är inte avundsjuk på Paddington. Och jag hade inte kunnat leva med att se ut som han. Om jag hade vaknat en morgon och sett hans spegelbild i min badrumsspegel… genast hade jag kastat mig över en brödkniv och försökt karva loss hans äckliga ansikte från mitt huvud. Sedan hade jag fått leva resten av mitt liv med en sönderköttad biff till ansikte. Och jag hade faktiskt betraktat det som en förbättring över hans kubistiska degklump till tryne.

Men kvinnor tycker alltså att han är snygg. Vanity Fair-omröstningen ger stöd åt detta påstående. Och ni vet vad detta betyder? Det betyder att vi har äntrat The Twilight Zone. Alla universums konstanter och vanliga spelregler är härmed hävda. Framtiden är osäker, förutom på en enda punkt – den kommer bli mycket, mycket mörk.

Okej, den där bilden är SOOO NOT ME, men jag passar ändå på att önska er alla en glad midsommar och delar dessutom ut… ehrm… “kramar i massor till alla mina bloggande vänner!!”

Jag har aldrig riktigt köpt Martin Scorsese-hypen. Goodfellas är en bra film och King of Comedy är helt okej, men innan The Departed tyckte jag inte att han någonsin gjort någonting särskilt minnesvärt. Mean Streets somnade jag nästan av, Kundun stängde jag av och Gangs of New York lämnade mig tämligen oberörd. Raging Bull var välregisserad och välspelad, men jag satt mest och störde mig på huvudkaraktären och kunde således inte njuta av filmen.

Missförstå mig inte nu. När man lyssnar på intervjuer med Scorsese så är det sjukt uppenbart att han kan film. Han kan film bättre än någon annan – han är ett vandrande uppslagsverk vad det gäller skådisar, regissörer, linser och filmhistoria. Och han vet vad han gör när han gör film – det ligger mycket tanke bakom hur han regisserar. Så jag respekterar honom totalt.

Det är bara det att hans filmer aldrig riktigt tilltalat mig. Förrän The Departed då. Som är en av de bästa filmer som gjorts.

Hans nya film – Shutter Island, baserad på en roman av Denis Lehane – ser ut att kunna bli hur bra som helst. Ni hittar en trailer här. Visst verkar det som om Scorsese flirtar lite med Hitchcock här? Han kanske fick blodad tand när han gjorde sin fejkhitchcockfilm?

Jag var på anställningsintervju i måndags, och idag fick jag ett telefonsamtal som sade att jag inte fått jobbet. Både jag och de som intervjuade mig tyckte att jag gjort bra ifrån mig på intervjun, men de valde i slutändan att anställa någon med mer erfarenhet.

Erfarenhet. Där har ni ett ord jag hatar. För att få anställning nuförtiden måste man nämligen ha erfarenhet av det aktuella arbetet. För mig är detta både begripligt (de vill ju ha kompetent personal) och idiotiskt. Varför idiotiskt? För att man inte kan få arbete om man inte har erfarenhet, och för att ha erfarenhet måste man redan ha arbetat. Det är Moment 22 i ett nötskal. (Mitt vikariat som jag hade för lite mer än en månad sedan var ju ett rent lyckokast: personen som anställde mig ringde fel. Han trodde jag var en annan Björn – en som arbetat där tidigare – men nu när han ändå hade ringt mig så kunde jag väl duga. Jag misstänker att jag är en av få som fått anställning på grund av att andra har erfarenhet.)

Men åter till intervjun. Jag gjorde som sagt bra ifrån mig, och stämningen var väldigt positiv när jag gick därifrån. Det kändes lite som om… tja, nu lossnar det. Det är nu jag får jobb. I mitt bakhuvud har jag sedan gått och lite halvt planerat min höst så att jag skulle vara förberedd på att dra igång kneget.

Men det sket sig. Så jag skall återgå till att i hemlighet hata alla jag känner som har arbete. Så har jag någonting att glädja mig åt i alla fall.

Konceptet är enkelt: tre killar vaknar en morgon i lyxsviten på sitt hotell. De är bakfulla utav bara helvete efter gårdagens svensexa. Sviten ser ut som kriget: en stol tycks ha brunnit, det ligger kläder överallt, en höna kacklar runt på golvet, inne på toaletten sitter en tiger och väntar. Och i ett skåp ligger en skrikande bebis. Killarna minns ingenting från gårdagen, och de har följaktligen ingen som helst aning om hur sviten kommit att se ut som den gör.

Allt detta är naturligtvis illa nog. Men värst av allt är att killarna borde vara fyra. Den fjärde – Doug – går dock inte att finna. Och det är synnerligen illa eftersom han skall gifta sig om ungefär 24 timmar. Det som följer är killarnas frenetiska jakt efter sin polare – en jakt som tvingar dem att samla bevis, rekonstruera gårdagens händelser, konfronteras med diverse extrema typer och reda ut en jäkla massa problem. Allt så att de kan återlämna brudgummen till hans blivande hustru i tid för ceremonin.

The Hangover är bland de roligaste filmer jag sett. Jag har inte skrattat så här mycket åt en film sedan jag såg Hot Fuzz, eller kanske Kiss Kiss, Bang Bang första gången.

Förvisso tycker jag inte att man skall analysera fungerande humor alldeles för mycket, men jag tror man kan vaska fram två huvudsakliga anledningar till varför just denna film går hem så väl. Först och främst så är den överraskande. Man vet att bakom varje hörn väntar något sinnessjukt, men exakt VAD kan man omöjligen säga. Filmen bakar faktiskt in ett standardelement – den dyrbara bilen som är brudgummens fars ögonsten – bara för att knäppa oss på näsan genom att göra raka motsatsen till vad vi väntar oss. Jag ÄLSKAR att se filmer där manusförfattarna hela tiden ligger steget före mig.

För det andra så har vi Zach Galifianakis i en av huvudrollerna. Jag har kollat upp honom på imdb och insett att jag faktiskt sett filmer han varit med i tidigare – men jag har aldrig lagt märke till honom. Förrän nu. Han gör sin Alan till en kreation av stor komik – en fullkomligt aningslös vänsterfältare som inte verkar spela enligt samma regler som någon annan människa i hela universum. Karaktären säger och gör de märkligaste och skummaste grejer, men Galifianakis anstränger sig aldrig för att verka udda. Han närmar sig karaktären som en helt naturlig varelse och säljer figuren till oss med hull och hår (och skägg). De andra huvudrollsskådisarna – Doug Bradley som läraren Phil och Ed Helms som den hunsade tandläkaren Stu – gör också väl ifrån sig, men Galifianakis stjäl filmen.

The Hangover är alltså förbannat kul, och jag kan inte rekommendera den varmt nog. Och för en gångs skull så har vi här en film som fortsätter under eftertexterna och där detta grepp fungerar. Varför får ni se själva.

PS! The Hangover är en ganska omogen film. Här finns en uppsjö av spyor, snoppar och nakna bröst. Bara en liten varning, om det inte är er grej.

Kolla här – på Aftonbladet kan man mejla sina frågor LIVSCOACHEN Runar Sögaard! Ni vet han som är känd för att han gifte sig med Carola? Jösses! Detta är stort. Jag skall genast formulera en fråga till honom. Jag rekommenderar att ni gör detsamma.

(Min favorithatblogg har förresten kommenterat artikeln. Han undrar om Runar kommer att ge det rätta svaret – dvs. Jesus Kristus – på frågorna. Vi kan ju tänka oss en del intressanta situationer: “Skall jag lämna min man?” – “Jesus Kristus!”)

Efter gårdagens ominstallation av Windows så fungerar inte ljudet: Spotify hörs inte. YouTube hörs inte. Inga klipp på Aftonbladet hörs. Midi-filer hörs inte. Wav-filer hörs inte. MP3 hörs inte. Allting är tyst.

Jag har försökt rätta till det. Jag har har kollat alla sladdar och alla uttag. Jag har provat med att koppla ett par högtalare till datorn istället för mina vanliga hörlurar. Jag har kollat volymkontrollen. Jag har installerat drivrutiner och låtit dessa uppdateras. Jag har kollat så att DirectX är installerat (och det är det – upp till 9-nånting-c, mitt graffekort är inte 10-kompatibelt).

Ingenting hjälper. Jag hör inte ens BRUS i hörlurarna. Och när Windows vill påpeka någonting för mig så hör jag det där infernaliska PC-speaker-pipet. Guuud vad jag hatar det ljudet. Det är som ljudversionen av Robert Pattinson.

Det mest tragiska är dock att jag inte kan pyssla med mina MIDI-filer. Jag som äntligen hade börjat komma någonstans med mitt egenkomponerade fantasysoundtrack: jag hade fått in det rätta episka anslaget, hade fixat instrumentsättningen och hade dessutom kommit på en 2-3 ledmotiv som jag var riktigt, riktigt stolt över. Nu ligger allt detta orörligt och jag kan inte göra något för att ändra på saken.

Helvete, ditt namn är Datorer.

(Min Lundavandring finns dokumenterad i bildform i min fotoblogg. Titta in där om ni vill ha lite visuellt stöd till texten.)

Idag har jag återupplevt en del gamla minnen. Ni förstår, jag pluggade svenska i Lund i ett års tid (det var så jag lärde känna Ria). Svenska läser man på det så kallade SOL-centrumet (SOL = Språk- och litteratur). Varje morgon steg jag av tåget och vandrade samma väg – genom parken (förbi en trevlig liten spelbutik), upp längs en väg (bredvid en kyrka), under några valv, över en grusgata och sedan var jag framme. Det var liiite längre än det låter, men inte mycket.

Jag lyckades alltid bli bajsnödig under denna sträcka. Fråga mig inte varför. Min enda teori är att tågets vibrationer mjukat upp mitt tarminnehåll,  och att mitt promenerande sedan orsakade någon slags lavin där inne. Så fort jag kom till SOL-centrum sprang jag sedan ner i källaren, letade upp min favorittoalett (den längst in) och uträttade där mina naturbehov. Sedan gick jag ut och rökte.

När jag då anlände idag så gick jag samma väg – torget, kyrkan, valven, gruset… Och jag lyckades naturligtvis även bli helt kopiöst bajsnödig. Det var som om mina innandömen hade någon slags pavlovsk reaktion på min omgivning. Ett resultat av detta blev att jag inte kunde ta hälften så många bilder som jag hade önskat – jag ställde istället in mitt mål på SOL-centrum, och haltade dit så snabbt jag bara kunde.

Behovet växte. Blev olidigt. Outhärdligt. Jag haltade så gott jag kunde. Väl framme vid SOL fann jag att… de inte öppnade förrän två timmar senare.

Det märkliga är att när jag insåg att jag inte skulle kunna sätta mig ner och krysta nu så lugnade sig min mage. I ett nafs så var det ingenting som ville komma ut längre. Jag kunde i lugn och ro gå till sjukhuset och sätta mig på en handikapptoalett där. Inga problem. (Jag brukar förresten alltid halta lite när jag går ut ur en handikapptoalett – ifall någon skulle konfrontera mig gällande vad f-n jag hade där att göra.)

Efter detta vandrade jag runt ytterligare i Lund. Jag planerade återvända till SOL, men det fick vänta tills de öppnat. Under tiden besökte jag bland anant Lunds domkyrka. Det är en STOR byggnad, och den skryter med två ting:  ett världsunikt ur och en jätte. Uret har diverse låg- och mellanstadielärarinnor släpat med mig att beskåda i olika omgångar, och jag har aldrig riktigt imponerats av det. Visst, det är fint… men den hypade klockslagningsceremonin (då de små figurerna börjar röra sig) kunde liksom aldrig riktigt ge gåshud åt killen som tyckte Terminator 2 var det fetaste någonsin.

Jätten är ännu en besvikelse. Som ni ser på bilden så… tja, han är ingen jätte. Enligt legenderna hjälpte han till att bygga kyrkan, men när han inte fick det han ville i betalning så rusade han ner i källaren och skulle välta bygget. Men när han kramade om en pelare för att vrida den ur plats så förvandlades han till sten. När man tittar på honom så tycks det som om hela stenförvandlingen var onödig – hur stark kan en snubbe på 1,60 vara egentligen?

Det roligaste med jätten var (när man var liten) att jag och mina klasskamrater misstänkte att hela ”legenden” var en cover-up. Jätten försökte inte alls välta kyrkan – han hade istället hittat ett (*fniss, fniss, fniss*) hål i pelaren (*fniss, fniss, fniss*) som han stoppade in sin snopp i (*fniss, fniss, fniss*) och så hade han försökt SÄTTA PÅ KYRKAN (*GAPSKRATT*)… men det fick bara Gud göra, så då blev Gud sur och gjorde honom till sten. Vi hade hysteriskt roligt åt det.

Hursomhelst. Jag lämnade kyrkan. Sedan tog jag mig en liten promenad och tittade på gamla byggnader. Därefter smög jag in på ett litet conditori och fikade och smygtog bilder på en gammal tant som satt och pratade för sig själv. Det var busigt gjort av mig. Min fika var för övrigt en högst GI-anpassad historia, bestående av någon slags hemmabrygd must och budapesttårta. Mycket omega 3 i det, vågar jag påstå.

Klockan blev snart 10 och jag stack till SOL. Jag satte mig utanför och tittade på marken. Den var precis lika full av äckliga små cigarettfimpar som på den tiden då jag tillhörde dem som bistod den med dem. Dörrarna öppnades och jag smög in. Först tittade jag till cafeterian – den såg ut precis som på den tiden då jag drog min kreditkortslögn – och sedan tittade jag till min egna lilla toalett. Allting var i sin ordning. Jag kände till och med igen en surkärring i personalen.

Resten av min Lundavistelse kan jag inte riktigt redogöra för. Den var ganska händelselös (mest jag som sprang i butiker). På tågstationen såg jag en suspekt snubbe i trollmask som spelade trummor, men det var nog allt.

Jaja, jag ber om ursäkt för att ni tvingades läsa detta långa och meningslösa inlägg. Jag har lagt undan pistolen. Ni kan gå nu. Inlägget skrevs i ett nafs, ifall ni undrar över alla stav- och kommateringsfel. Ha det fint. Trevlig midsommar.

Mikael Blomkvist spelas av Mikael Nykvist i filmatiseringarna av Stieg Larssons Millenium-trilogi. Hur länge tror ni de fick brainstorma innan de kom på att han kunde spela rollen? “Mikael Blomkvist, Mikael Blomkvist… Vem fan kan spela Mikael Nykv… WAIT A MINUTE!”

Hursomhelst. Mikael Nykvist gillas av mig. Blomkvisten – not so much. Varför? Jo, karaktären är så dimensionslöst perfekt. Han är en man med stort snille, men som ändå lever efter sitt hjärta. Bara där vill man kräkas – ge honom en brist på något av områdena, är ni snälla. Ge oss en John Nash eller en agent Mills, tack, och ingen perfekt jag-fixar-allt-typ.

Men inte nog med hur perfekt han är! Åh nej. Kvinnorna bokstavligt talat kastar sig över honom. Han låg väl med en 3-4 stycken i första boken (av alla de åldrar), och nu i andra så har ytterligare någon fallit för hans obegripliga charm. Han kan inte gå in i ett snabbköp utan att någon ligger med honom. Han har sex i soprum. Han ligger med poliser för att slippa få p-bot.

Detta hade jag dock kunnat acceptera. Vissa hjältar är helt enkelt sådana, och jag ger lite utrymme åt fantasin. James Bond charmerar ju kvinnfolk hit och dit, och det stör mig inte nämnvärt.

Det som däremot gör att Micke B bara blir för mycket är hans relation till Erika Berger. Hon älskar att ha sex med honom. Älskar, älskar, älskar. Liksom alla andra. Det som dock skiljer henne från alla andra han ligger med är att hon är gift. Och gissa vad? Hennes make Gregor vet inte bara om att hon ligger med Micke… utan han är även MED på det. Han har nämligen insett att det finns fysiska saker som han aldrig, men som Mikael Blomkvist alltid, kan ge henne.

Sorry. Någonstans drar jag en gräns. Jag är en svartsjuk människa, och det skulle aldrig slå mig att “den där killen, han är så jäkla bra på att sätta på min fru att jag låter dem hållas”. För mig brister trovärdigheten TOTALT på denna punkt i böckerna. Stieg Larsson har förvisso försökt balansera relationen genom att låta Gregor vara en “konstnär” – jag antar att vi skall acceptera att en sådan person är mer förstående för alternativa livsstilar, men det fungerar inte. Jag accepterande vad det gäller hur folk lever sina liv, men desto mindre när det kommer till bristande trovärdighet i berättande.

Kontrastera Micke B mot Lisbeth Salander. Hon lever mer i hjärnan än i hjärtat och har dessutom feta sociala issues. Hon är konfliktfylld och förstår inte alltid sina egna reaktioner, men agerar ändå direkt och instinktivt på dem. Där har ni en intressant karaktär med många bottnar. Om inte andra ställer till problem för henne så gör hon det själv. Och hennes halvflippade sexliv tycks mest vara resultatet av en splittrad själs sökande. Inte någon författare med Jan Guillou-komplex.

Fast det är klart – Lisbeth föll ju pladask för mästerdetektiven Blomkvist hon också, så jag vet inte hur nådig jag skall vara mot henne.

Jaja. Ni kan ge mig ert hat nu. Kom igeeen. Ni vet att ni inte håller med. “Åh, hur kan Björn säga så om MICKE?! Jag skulle absolut låta min fru/make ligga med honom.” Seså! Spotta ur er ert försvar nu. NU!